Trädgårdsarbete

Nej det här är inte mina pelargoner. Tack och lov för det! Riktigt så här många är de inte. De här är från Ulriksdals handelsträdgård. Var dit idag och köpte lite blommor till takterassen, så nu ska det bli "trädgårdsarbete" på taket. Hoppas jag inte blåser bort bara. Eller brinner upp, vi ska grilla innan vi går till Valborgsmässoelden.




De här köpte jag idag. Penseer, Murgröna, Bellis och Mini narcisser. (Inte en enda pelargon) Har dessutom sett både Vitsippor och Mandelblom i backarna idag så nu kan man vara säker på att den är här den efterlängtade våren.

Hjälp! Jag behöver lite verklighetsflykt.

Det är alldeles för mycket just nu. Många som ska ringas till och mycket praktiskt som ska göras. Längtar till sommaren och ön och en massa bra böcker att läsa. Hallå där ute i bloggosfären! Har ni några boktips åt mig? Snälla!

Hötorget kanske?

Ute sjunger Koltrasten för fullt i vårkvällen och livet går vidare. Här går jag och funderar över vad jag ska göra med alla blommor jag räddade från min svärmors hem i Dalarna. Hjälp jag är översvämmad av pelargoner! Vad ska jag göra av allt? Om ni ser någon som står på Hötorget i morgon med en ovanligt trasslig uppsyn och försöker sälja pelargoner, så är det nog jag. Nu blev det Naturblogg av det här.

Visningstider

Igår var jag med om något som var så absurt att jag inte kan låta bli att skriva om det. Min svärmor avled på morgonen uppe på ett sjukhus i Dalarna. Det var väl i och för sig inte så konstigt även om det var oväntat. Hon var ju i alla fall 94 år och hade opererat ett lårbensbrott. Men läkare och övrig personal tyckte hon var så pigg och duktig på att återhämta sig så de hade precis tänkt skicka hem henne. Tack och lov att de inte hann göra det! När en läkare ringer till oss på morgonen undrar han om vi vill komma upp och se henne på sjukhuset en sista gång. Han ville också att vi skulle ta ställning till obduktion eftersom dödsfallet inte hade någon synlig förklaring. Vi ringer tillbaka och säger att vi åker upp direkt men eftersom vi bor i Stockholm kommer vi inte vara framme förrän vid 13-tiden. Det går bra får vi till svar, men då kan hon kanske vara flyttat från avdelningen till patologen. I bilen upp snurrar tankarna, vad var det som hände henne och alla tankar på allt som måste göras. När vi kommer till sjukhuset får vi veta att hon är flyttad och en sköterska ska följa oss till patologen. Ut ur sjukhuset gick vi och hamnade till slut i en sidobyggnad. Stängt och låst! Vi ringer på och väntar. Inget händer. Där står vi med en snuvig sköterska i 25-års åldern som aldrig visat någon anhörig till patologen förut. Tillbaka till avdelningen igen för att få reda på någon som kunde öppna och få tala med en läkare om vad som hände. Efter mycket om och men får vi reda på att "bårhuset" är stängt. Det är bara visning mellan 9-12 på lördagar! Precis så sa de. "Visning". Vaa?? Vi hade åkt i flera timmar för att se henne en sista gång. Vi skulle tillbaka till Stockholm igen och inte sova över. Snacka om att det kändes snopet! Men jag gav mig inte, jag bad dem ta reda på någon som har nyckel eller jour eller vad som helst men vi skulle in på patologen! Om vi hade fått reda på "visningstiderna" hade vi ju kunnat vänta med att åka först idag. Men ingen VISSTE på avdelningen att patologen stängde för visning klockan 12. De gjorde vad de kunde och erkände att de nog hade en hel del rutiner att se över på nästa personalmöte. Efter flera timmar så slutade det hela med att en läkare och en skötare (kallar man manliga sjuksköterskor så?) fick tag i en ordningsvakt på sjukhuset. Han hade nyckel till bårhuset. Nu blev det som på film. Vi gick ner till patologen och genom tunga dörrar tills vi kom till en dörr där det stod: KYLRUM. OBEHÖRIGA ÄGA EJ TILLTRÄDE! Vi blev ombedda att stanna utanför och jag kunde inte låta bli att kika in när de gick igenom den dörren. Där inne låg det avlidna människor på rad under vita lakan. De rullade ut en bår med henne på och vi fick då till slut se henne en sista gång....i en farstu till kylrummet. Jag kan inte låta bli att tänka på den dagen för många år sen när jag och mina syskon tog adjö av vår pappa på Södersjukhuset. Han låg välkammad och fin med blommor i sina händer i ett rum och det var bara att gå in och se hur han låg där helt fridfullt. Sjukhusrutiner för sånt här är viktigt. Gissa vem som skriver ett långt mail till en sjukhuschef i morgon.

När det plötsligt händer

Idag skulle vi ha åkt ut i skärgården och sjösatt vår båt. Vi skulle ha firat en väldigt jämn födelsedag i familjen. Men inget av det ska vi göra. Vi fick ett telefonsamtal som sa att min lilla svärmor i Dalarna har hastigt avlidit. Helt oväntat.....vi som var säkra på att hon skulle bli 100 år. Eftersom min man är enda barnet har vi ingen nära släkting som hjälper oss med allt praktiskt. I såna här lägen är det skönt att ha syskon, det vet jag av egen erfarenhet. Men nu sätter vi oss i bilen och åker till sjukhuset uppe i Dalarna för ett sista farväl. Det blir paus här ett tag som ni kanske förstår.

En kväll för kvinnor

I kväll har jag varit här. Närmare bestämt på Debenhams modevisning. Nej inte i London utan på Drottninggatan. Debenhams sponsrar SVK (Säkerhetsprogrammet för Våldsutsatta Kvinnor). En massa kändisar som bjöd på sig själva och uppträdde i olika kreationer helt gratis till förmån för SVK. Så nu har jag fått lite tips på hur den ska se ut. Klänningen alltså. En skolfröken måste ju alltid ha en ny till varje avslutning.......
Men det här är ingen modeblogg så nu slutar jag för i kväll.

Minstingen i familjen

Det här är vår minsting i familjen. Hon är en av fem kattungar som föddes här hemma i vintras. Det var så underbart att få ha en kattungekull. Det blev en speciell jul med fem små Trasseltassar i julgranen. Men det är ju så roligt att få köpa nya julgranskulor i mellandagarna så vad gjorde det att en del for i golvet. Vi hade underhållning på hög nivå varje dag. Vi hittade fantastiskt fina människor som kattungeköpare och vi kommer att kunna följa alla ungarnas utveckling i framtiden. Men som sagt den här lilla tjejen blev kvar hemma. S* Trasseltassens Picadilly heter hon i sin stamtavla. Ja, ja alla kattungar har ett London namn....Men vi kallar henne för Tiffany....för hon är en liten juvel. MEN hon skulle nog kunna kallas för samma smeknamn som jag......Trassel. Det är precis vad hon är. Hon är en äventyrlig liten tjej som redan har varit med om en hel del. För några veckor sen var hon så här lurvig om magen. Det är hon inte nu. Hon har en renrakad mage med ett låååångt operationsärr. Hon kommer aldrig att få chansen att knapra på Påskliljor igen. I kväll var vi på Djursjukhuset och tog bort hennes stygn. Hon har blivit sjukhusets lilla favorit och allas lilla gosekisse som har charmat en massa sköterskor och veterinärer.
Nu kan vi nog pusta ut ett tag tills hon hittar på något nytt äventyr.

Kringel krångel

Nu har jag försökt att lägga in en bild men det funkar inte.
De som har varit med länge säger att blogger krånglar ibland
och att det kanske inte är mitt fel. Skönt med lite stöd. Varför
ska Blogger trilskas just när jag äntligen bestämt mig för att sätta
igång? Enerverande.....

Välkomna hit !

Efter att ha tagit plats hos en massa andra bloggare med mina kommentarer så är jag nu med egen blogg. Vad gör jag här egentligen? Ho ho, det är lite öde här än. Undrar om någon hittar hit? Jag får nog fundera på det lite mer. Jag hoppas i alla fall att någon dyker upp för annars blir det lite ensamt här.

Nybörjare

Nu ska jag göra en blogg