Efter att ha varit hemma nu i en vecka med feber och ont i kroppen var det alltså dags att ringa till vårdcentralen. Jag insåg att jag behövde bli sjukskriven den här veckan eftersom febern inte ville ge med sig. Kollegor på jobbet hade också varit sjuka i samma sjukdomssymptom och det verkade ta allt mellan tio dagar upp till tre veckor att bli frisk. Jag ringde upp vårdcentralen och telefonsvararen meddelade att de skulle ringa tillbaka efter en timme drygt. När telefonen ringde hördes en uppgiven röst på en sjuksyster i andra änden.
Jag: God morgon, jag är hemma och sjuk i någon sorts feberinfluensa. Jag behöver ett läkarintyg och en sjukskrivning den här veckan för jag kan inte jobba. Febern har inte gått ner än.
Sköterskan: Jaha, ja du behöver träffa en läkare idag. Hm…men jag har ingen läkare här. I morse när jag kom var det flera som ringt sig sjuka och den vi hade har fått åka till en annan vårdcentral där de hade kris.
Har inte vi det nu på vår vårdcentral tänkte jag…kris alltså?
Jag: Är läkarna sjuka? Vad är det med dom då? (Jag vet det är en helt ovidkommande fråga men jag blev så förvånad)
Sköterskan: De har feber och ont i kroppen.
Jag: Det har jag också!
Sköterskan: Jag vet inte vad jag ska göra, du borde träffa en läkare idag för intygets skull, men jag har inga tider. Jag får ge dig en tid i morgon och skriva en lapp till doktorn. Om han absolut vill tala med dig idag så får han väl ringa dig?
Jag: Ja han kan ringa om han mot förmodan skulle få tid till det! Ni har ju numret och jag ska ingenstans, jag är hemma.
Då skrattade den trötta sköterskan i andra änden och sa: Nej ligg kvar där du! Gå ingenstans!
När jag lagt på luren ringde jag och berättade det här för en kollega som också är sjuk. Vi skrattade så tårarna rann. När jag som inte ens är sjuk en gång per år för en gång skull behöver en läkare så är de sjuka de med…..dessutom i samma sak som jag! Man skulle ju kunna bli galen men vad hjälper det, bättre att skratta åt eländet. Det kan inte vara lätt att jobba på vårdcentralen en sådan här dag.
Så kom då äntligen båten i sjön och vi kunde göra en tur ut till ön för att titta till den och njuta av havet. Solen lyste men ibland kom det också en snöby på tvären. Ett riktigt aprilväder alltså. Det blåste och på havet gick det vita gäss, men hjälp vad vackert det var!
Roxys första steg på ön var så ivriga så vi hann knappt få av henne flytvästen, som husse ville att hon skulle ha. Han trodde visst att hon skulle trilla i sjön från båten. Men det gjorde hon inte. Hon hade hört talas om det här med båt så länge nu så hon var beredd.
Överallt skulle ön utforskas och hon sprang upp och ner på klippor och längs stränderna för att hinna nosa in allt.
Den där svanstippen kommer nog att synas bra i augustimörkret sen i sommar tror jag.
Alltid är det något som flyter iland på ön. Här är det drivved. Jag önskar att det någon gång skulle kunna ta och flyta iland en låda med whisky som det gjorde för Tove Jansson på hennes ö. Men det har inte hänt än.
Det blåser i svansen och pälsen när man springer runt på ön. Kallt och kyliga vindar är det men snart kommer klipporna vara uppvärmda av sommarsol. Det är inte många månader kvar nu.
Kvällen kom och vi lämnade ön för den här gången. Det var otroligt skönt att se den igen. Men nu ska vi tillbringa påsken hemma i stan och få lite ordning på en massa projekt som har med lägenheten att göra. Har bara sett någon enda liten påskkärring på håll. Min kvast har fått stå orörd uppe på taket, det var alldeles för blåsigt att flyga den här helgen. Blåkulla får klara sig utan mig i år. Lite trist är det för det brukar ju vara ett riktigt partaj där.
