Ibland tappar man sin inre kompass. Känner sig lite vilse. Det känns lite som man inte vet vart man ska ta vägen. Men oftast vet man på ett ungefär vilken riktning som är bäst i alla fall. Idag ringde jag till min kollega Patrik som är tjänstledig och sa att jag vill att han kommer tillbaka. Barnen och deras föräldrar saknar honom så. Det gör jag också.....väldigt mycket. Hela förra året jobbade vi ihop i den här klassen och gjorde ett jättebra jobb. Vi fick höra så mycket positivt både från barnens föräldrar och kollegor om vår klass. Jag älskar verkligen det här jobbet. Men jag vill inte göra det med vem som helst. Det kanske låter konstigt men så är det faktiskt. Jag har inga samarbetssvårigheter med andra människor. Det handlar inte om det. Tycker det är roligt med nya arbetskamrater. Men det är så viktigt att man drar åt samma håll och att man är på samma våglängd när man ska jobba ihop i en klass. Barnen känner sånt direkt.
Min nya kollega är helt färsk som lärare och jättenervös. Hon har svårt att fånga barnens uppmärksamhet och jag stöttar och hjälper allt vad jag kan hela tiden. Men det tar ju på mina krafter att jobba med någon som är så ovan.
Föräldrar och barn frågar efter P och undrar hur han har det och när eller om han ska komma tillbaka och terminen har bara börjat än. Suck.
Barnens saknad tar sig olika uttryck. I går när vi skulle börja med första bokstaven (för er som inte vet, är det här är en etta som jag jobbar i) så introducerade jag bokstaven L l . Flera barn trodde att jag valt den för att den är "min bokstav" som i Lisbeth. Men snäll fröken som jag är så hade jag valt den för att den är så lätt att börja skriva.
En pojke, vi kan kalla honom Yannis ritade något på bokstaven L. Han ritade då sin fröken dvs. mig och skrev "Lisbeth" ovanför. Bredvid ritade han en figur till och skrev "Patrik". Jag berömde honom och sa att det var så fint men undrade varför han ritat Patrik och om han hörde något L-ljud i P A T R I K? Då suckade han den lilla killen som faktiskt lärde sig läsa förra året i förskoleklass och pekar på sin bild och säger: " Vad trött jag blir! Jag veeet att det inte är nåt L i Patrik men han ska vara där bredvid dig!"
Suck.....barn är fantastiska, underbara och ibland säger de saker som gör en totalt svarslös.
Tänkte ni skulle få något gulligt att titta på under tiden jag är borta ett tag. I somras så kom hon då ut till ön och åkte båt och levde skärgårdsliv. Hon verkade trivas mycket bra där ute så det blir nog en riktig skärgårdsunge av det här med. Nu har hon börjat på Babysim med sina föräldrar också och det är ju toppen.
Nöjd och glad under tiden som pappa äter frukost.
Om några timmar går planet och det är INTE som vanligt här att jag inte har packat! Nu blev nog vissa förvånade. Jag som aldrig brukar packa förrän i sista minuten har nu gjort det! I alla fall nästan....
