With a little help from my friends.....

Jaha nu är det dags igen. Tror ni jag packar? Nej som vanligt gör jag inte det. Den här gången är det värre än någonsin.
Det är med så blandade känslor som jag tar mig an den här resan.

I måndags kom min älskade kollega och berättade att han fått ett erbjudande om att pröva ett helt annat jobb och trots att det var väntat så blev jag jätteledsen. Vi arbetar så bra ihop och vårt samarbete har hela tiden varit nära och vi har haft så roligt med vår klass. Jag hade hoppats på att vi skulle fortsätta vårt härliga jobb tillsammans i höst.

Efter den nyheten så bar det i väg till sjukhuset för ett möte som nog var det allra jobbigaste jag har varit med om i hela mitt liv. Det känns så hopplöst när man som mamma inte har vingar som räcker till att skydda sitt barn.

Det här har gjort att jag bara går omkring och är ledsen och orolig. Jag vill inte alls åka till London och DET gör mig ännu mer ledsen. Det är liksom inte alls likt mig....

Men så säger hon då min vän och kollega att det är klart att jag behöver komma iväg. Hon som vet allt om mig och känner mig så väl. Hon sitter där och lyssnar och jag tycker bara synd om henne för att hon har en sån sorglig och trasslig vän.

Och han som också ska till London och som absolut måste byta jobb till hösten, han ser så bekymrad ut och säger att jag får vara som jag vill. Jag åker med på mina villkor. Om jag vill ligga på hotellrummet och gråta och titta på Sky News så är det ok. Bara jag åker med. Det går att vara ledsen i London också. Han känner mig så väl han också.

När jag kommer hem från jobbet idag så ringer jag till min kära vän på andra sidan stan och öser ur mig allt det ledsna och hon tar sig tid och lyssnar, som alltid. Jag lyssnar på hennes klokheter och jag hör ju att hon säger en massa sanningar. Sånt som att jag måste tänka på mig själv ibland.

Jag sätter på musik och Tracy Chapman och just den här låten passar bra ihop med min deppiga stämning idag.



Jag skickar en tacksam tanke till kära Annika i Reston som påminde mig om en bok som jag vill läsa om. Jag ska ju vila hälen och sitta på något Starbucks eller ligga på en filt i någon park så alltså tar jag med mig "Stjärnor utan svindel"

Och så plötsligt när kvällen kommer och jag för femtielfte gången tänker att jag borde inte åka med till London. Jag är för ledsen, jag förstör de andras resa, jag borde vila min häl. Allt det där tänker jag och då.....plötsligt hamnar mina ögon på posthögen och där ligger ett vykort från London.....
Jag vänder och läser:

"Lisbeth

Jag förstår

Vilken puls, fantastiskt vänliga människor,
vila för själen i parkerna,
Starbucks
Allt toppades av ett fantastiskt väder.

London väntar på dig nu min vän!

Många kramar
Linda och Micke "

och då kommer tårarna igen.....för vilken gång i idag vet jag inte men jag blir alldeles varm och tänker att de där orden och det där kortet kom verkligen i rätt tid. Tack Lindalotta!

Det är klart att jag ska åka till London i morgonbitti.