Grattis Merlin på din 15-årsdag! :-)

För femton år sen föddes han på Söder. Närmare bestämt i en lägenhet på Bondegatan. Hans vackra mamma (som var en Norsk Skogkatt) hade smugit ut på bakgårdarna och träffat en friare. För Merlin började livet i kaos. Den som ägde hans mamma hade två andra katter som också hade fått kattungar. Men kaoset bestod i att det var ett hem där man faktiskt inte brydde sig så värst mycket om hur katterna hade det. När vi klev in i lägenheten så vimlade det av kattungar i olika storlekar. Tre små barn under tre år sprang omkring i enbart blöjor och de var så hårdhänta med de små katterna och lyfta dem än i svansen och än i bakbenen. En stor hund var inlåst i ett rum och stod och skällde för fullt.

Merlin och hans bror var de minsta kattungarna. De var bara nio veckor gamla men jag tyckte de var så små. När vi fick syn på honom tog vi genast upp honom från golvet och lät honom på så sätt undkomma de vilda småbarnens framfart. Sen släppte vi aldrig ner honom igen. Vår äldsta son sa att han alltid hade önskat sig en sån där randig katt.....vi hade då en svart katt hemma och hade haft en annan svart också när äldsta sonen  föddes. Nu var det dags för en randig. Egentligen är en kattunge alldeles för liten att tas från sin mamma när den bara är nio veckor. Men Merlins mamma som var inlåst i köket och som vi fick hälsa på var inte alls bra på att ta hand om dem. Enligt ägaren så ville hon inte låta dem dia ordentligt. Det förklarade hans litenhet som vi sen fick bekräftat av veterinären. Så vi gjorde något som jag aldrig någonsin gjort tidigare och som går stick i stäv med min övertygelse att kattungar ska vara med sin mamma och lära sig en massa saker av dem. Vi bad att få köpa Merlin direkt där vi stod med honom i famnen. Jag kunde inte ens tänka mig att lämna kvar honom i några veckor i det kaoset.

Merlin med sin kompis Prospero ute på ön


Vilken tur att jag litade på min instinkt som sa att jag skulle ta honom därifrån. Enligt veterinären som vi fick uppsöka vårt andra dygn med vår lilla vän så räddade vi livet på honom. Det visade sig att han var dödssjuk. Han sov hela vägen hem i bilen. Åt mat och drack som om han inte ätit på länge men hade sån diarré så allt bara rann ur honom. Han var uttorkad och undernärd och för liten för sin ålder. Så jag hade haft rätt som tyckte att han var för liten för att vara sina nio veckor. Hela sommaren kämpade vi för att få den här lilla krabaten att överleva. Han fick dropp hos veterinären som kallade honom ett litet UFO och sa att vi inte kunde räkna med att han skulle överleva. Lyckan var total när han i slutet på sommaren äntligen kunde åstadkomma små bajskorvar istället för bara en liten rinnande pöl.

Så liten att han försvann i ett påskägg som inte alls var så stort.

Jag älskar alla mina katter som jag har haft och har och alla har de sina personligheter. Men det finns katter och det finns katter och så finns det Merlin.....en alldeles speciell katt.