Sorgligt

Förlåt att jag inte har svarat på alla härliga kommentarer i mitt förra inlägg om sjöodjuret. Det har sin förklaring som kommer nu. Vi åkte äntligen ut till ön i fredags efter att ha tillbringat så många helger i Dalarna. Solen glittrade i havet. Skärgården var så vacker som den bara kan vara så här i början på sommaren. Allt var så välbehövligt avkopplande och fridfullt. Själens batterier skulle laddas och ön tog emot oss med häckande sjöfåglar och knoppande Liljekonvaljer. Kattgänget och vår hund Cyrano var som kalvar på grönbete som vanligt. Men sen plötsligt vände allting. Precis som när vinden slår om så vände också livet. Vår älskade vovve började harkla och försöka kräkas upp något. Så har han gjort förut när han hjälpt till att bära ved eller lekt med någon pinne och fått stickor i sig. Men eftersom vi alldeles nyligen hade en kattfröken som kräktes efter att ha ätit påsklilja så var vi på vår vakt. Telefonkontakt med veterinären sa att det var bra att andningen funkade och att han drack och fick behålla det. Men sen ville Cyrano lägga sig ner och så fort han lagt sig reste han sig upp igen. Då fick vi bråttom. Vi måste från ön. Hem till något jouröppet djursjukhus. Han var som vanligt före oss nere i båten när vi kom ner med packningen. Han höll sitt huvud i mitt knä när vi åkte. Månen sken över havet och en av dessa underbart vackra juninätter hade tagit sin början. I bilen på Ljusterö packade jag in honom i bakluckan. Han fick ett extratjockt täcke att ligga på och inga väskor eller annat ställdes där. Tänkte att han skulle behöva allt utrymmet. Jag gav honom en kram och han verkade så nöjd med att ha kommit in i bilen. Det var natt men vi behövde inte vänta på färjan utan kom snabbt över Ljusterö till fastlandet. Någonstans i Åkersberga stod han upp och kollade som vanligt hur vi körde genom rondellen där det gick sakta. Vi pratade lite med honom och han la sig ner. Vi andades ut lite och tänkte att vad skönt att han kan ligga ner nu, han behöver vila. Jag kommer aldrig att glömma det ögonblick när vi var framme och jag öppnar bakluckan. Han ligger där alldeles livlös och stilla. Fortfarande varm och våt om sina tassar och ben efter sina bad. Någonting inom mig brast och det gör så ont. Min älskade lilla hund var död.
Veterinären konstaterade att han dött av magomvridning som tydligen är vanligt hos stora hundar. Det kan ha ett mycket snabbt förlopp och är livsfarligt. Hade vi varit hemma och inte ute i skärgården kanske vi hade hunnit men det är inte säkert sa de på djursjukhuset. Det drabbar stora hundar i olika åldrar. Ett visst samband mellan att just ha ätit och sen motionera hårt kan finnas. Men en Briard är en hund som hoppar, studsar, steppar och dansar sig genom livet......hur får man en sån att sitta still och smälta maten?
Vi lämnade honom på sjukhuset den natten. Vi ska få tillbaka hans aska så vi kan begrava honom ute på ön. Det var inte lätt att komma hem och se hans filt på golvet och hans matskålar i köket. Nu går vi omkring och är så bedövade av sorg. Vi saknar honom så otroligt mycket här i vår vardag. Hans buffar och kramar och hans ständiga närvaro har varit så självklar och nu är han inte hos oss längre. Vet inte om det går att förstå den saknaden och sorgen som man känner efter sin hund. Han har varit med i fotspåren inte bara där ute på ön utan ständigt med oss i ur och skur. Alltid har jag haft honom så nära. Jag kunde värma fötterna i hans päls under bordet när jag frös. Lägga handen på hans huvud när vi var ute och gick. Mötas av hans glädje i hallen när jag kom hem. När det har varit dagar som har varit svåra på något sätt och livet har varit extra trassligt, så har han stått för det där normala i livet. Någon som man ska ta hand om. En hund ska ut i alla väder och det är bra, en hund behöver ens omtankar och omvårdnad och det är också bra. Tillbaka får man en kärlek utan gräns, ett glatt viftande och glittrande hundögon.
Älskade Cyrano vår kram björn till hund vi saknar dig så!

Kärlek vid första ögonkastet. Cyrano 5 veckor.

Två månader

Med sin kompis Aramis

För alltid kvar i våra hjärtan