Idag fyller Tankevågor ett år!

Efter att ha läst andras bloggar under en längre tid så började jag själv blogga för ett år sedan. Egentligen ganska planlöst och utan några speciella ambitioner att si eller så skulle det bli. Det är väl så det är fortfarande. Jag har funderat över att lägga ner den här bloggen och skriva under ett helt annat tak precis som så många andra, men än så länge kommer den nog att finnas kvar i den här formen. Jag märkte att ju längre jag bloggade desto mer privat blev jag. Jag har valt att inte skriva så mycket om mig själv och absolut inte om mina män….alltså min älskade man och mina älskade söner! Anledningen till det är också privat. Men jag har insett att mycket som händer i mitt liv och i min närhet gör att jag har ett behov av att formulera ner mina tankar. Det har gjort att jag nu skriver och sparar det jag skriver för mig själv. Jag märker också att det har en läkande effekt på sånt som har gjort ont och sånt som känns stormigt ibland.

Jag är helt förundrad och så lycklig över att ni finns där ute och att ni tittar in här och dessutom att ni tar er tid att kommentera också! Jag bryr mig inte om statistik och topplistor och kollar aldrig sånt. Men när jag någon gång får höra av min man att så och så många har varit inne och hälsat på här på min blogg så blir jag alltid så överraskad och inser att jag har en hel del läsare som aldrig kommenterar. Några vet jag om som själva har sagt att det är svårt när man känner någon att skriva kommentarer.

Jag vill i alla fall tacka er allihop för att ni är här och att för att ni på ett eller annat vis antingen i bloggvärlden eller irl eller både och är såna fantasiska människor!

Men jag som är så nyfiken undrar ibland vilka alla ni andra är som inte skriver något?