....och ön igen

Veckan gick fort på jobbet och så blev det dags att åka ut till ön igen. Har varit så trött på blogger som krånglat i veckan. Mina svar på era kommentarer försvann ut i cyberrymden två gånger och då höll jag på att ge upp. Fattar inte varför det krånglade. Men sånt är så irriterande, det ska bara fungera. Inte krångla.
Måste berätta vad som hände när vi åkte härifrån förra söndagen. Jag fick syn på något som låg och flöt i vattnet och så plötsligt fick jag se att det var en säl. Den tittade upp och var helt nära båten och vi hade ögonkontakt en lång stund. Den såg ut som den tänkte: Jaha åker ni nu? :-)
Den var så fin och vips så dök den ner under ytan igen. Tänkte på förra gången jag såg en säl här.... Det var på hösten förrförra året. Roligt att få se en igen.

Min mamma sa alltid att man fick önska sig något när man såg en svan flyga.....jag har en i mitt sovrumsfönster här ute på ön.

Lördagsmorgon och Roxy och jag gick en liten morgonpromenad på ön. Men burr så kyligt det var trots att vädret var så vackert! Vi kröp ner i sängen igen till mannen som fortfarande sov och värmde våra tassar och tår på honom. Där ute gick solen upp på fjärden och öarna runtomkring och jag låg kvar i sängen och lyssnade på ett av mina favoritprogram på radio. De sände från Havets Hus i Lysekil bland annat. Jag vet jag ÄR en radionörd!

Sen blev det frukost till Melodikrysset som var superenkelt den här veckan. Massor av sol och frisk luft här ute gör att man blir härligt trött. Både vi tvåbenta och fyrbenta öbor.

Här igen.

I torsdags fick jag ett sms från mannen att nu var det äntligen isfritt på fjärden ut till lilla ön. Då blev det bråttom att ordna sjösättningen. Igår kväll kom vi ut hit. Vi krockade inte heller med några isflak som vi hade hört skulle kunna förekomma här och där. Jag vet att jag har skrivit om det förut men jag kan inte låta bli att förundras av de känslor som bubblar inombords när jag kliver iland på bryggan här. Det är ett sånt lyckorus precis varje gång och alldeles extra är det ju när jag inte sett ön på så länge efter vintern. Där står jag på bryggan och drar ett djupt andetag och tittar ut över havet och upp på ön, husen, klipporna och tänker "Vad är det med den här lilla ön som får mig att känna så här?"
Det blev en sen men mycket god middag med ett gott vin därtill. Vi tände en brasa och njöt av stillheten där ute på havet och det var så skönt att vara här igen.

Vaknade till fågelkvitter och strålande solsken som glittrade i havet. Ejderparen guppade utanför klipporna. Tog en morgonpromenad runt ön och inspekterade allt. Inget hade blåst sönder under vintern och alla tak hade klarat sig.

Besök har vi tydligen haft i vinter. Någon eller några måste ha tagit sig en promenad över isen.

Känns som om jag inte alls vill åka tillbaka till stan igen. Mobilen ligger kvar hemma i en annan jacka och här är så lugnt och rofyllt. Inga båtar i sikte. Solen lyser och efter en del pyssel utomhus tar jag en kopp te till och vilar ögonen på havet.

Lediga dagar.

Klicka gärna på bilden! Visst är Stockholm vackert! :-)

Jag bara älskar den här staden. Den är vacker i alla ljus. Till och med i dimma som på bilden. Hoppas allt är bra med er överallt! Jag har inte varit runt så mycket i bloggvärlden den senaste tiden. Men idag tänkte jag gå på bloggrunda och läsa hos er. Jag har påsklov och det är så skönt att vara ledig.
Idag öppnar trädgårdsmässan i Älvsjö. Det kanske blir ett besök där, vi får se.

Grattis Merlin på din 15-årsdag! :-)

För femton år sen föddes han på Söder. Närmare bestämt i en lägenhet på Bondegatan. Hans vackra mamma (som var en Norsk Skogkatt) hade smugit ut på bakgårdarna och träffat en friare. För Merlin började livet i kaos. Den som ägde hans mamma hade två andra katter som också hade fått kattungar. Men kaoset bestod i att det var ett hem där man faktiskt inte brydde sig så värst mycket om hur katterna hade det. När vi klev in i lägenheten så vimlade det av kattungar i olika storlekar. Tre små barn under tre år sprang omkring i enbart blöjor och de var så hårdhänta med de små katterna och lyfta dem än i svansen och än i bakbenen. En stor hund var inlåst i ett rum och stod och skällde för fullt.

Merlin och hans bror var de minsta kattungarna. De var bara nio veckor gamla men jag tyckte de var så små. När vi fick syn på honom tog vi genast upp honom från golvet och lät honom på så sätt undkomma de vilda småbarnens framfart. Sen släppte vi aldrig ner honom igen. Vår äldsta son sa att han alltid hade önskat sig en sån där randig katt.....vi hade då en svart katt hemma och hade haft en annan svart också när äldsta sonen  föddes. Nu var det dags för en randig. Egentligen är en kattunge alldeles för liten att tas från sin mamma när den bara är nio veckor. Men Merlins mamma som var inlåst i köket och som vi fick hälsa på var inte alls bra på att ta hand om dem. Enligt ägaren så ville hon inte låta dem dia ordentligt. Det förklarade hans litenhet som vi sen fick bekräftat av veterinären. Så vi gjorde något som jag aldrig någonsin gjort tidigare och som går stick i stäv med min övertygelse att kattungar ska vara med sin mamma och lära sig en massa saker av dem. Vi bad att få köpa Merlin direkt där vi stod med honom i famnen. Jag kunde inte ens tänka mig att lämna kvar honom i några veckor i det kaoset.

Merlin med sin kompis Prospero ute på ön


Vilken tur att jag litade på min instinkt som sa att jag skulle ta honom därifrån. Enligt veterinären som vi fick uppsöka vårt andra dygn med vår lilla vän så räddade vi livet på honom. Det visade sig att han var dödssjuk. Han sov hela vägen hem i bilen. Åt mat och drack som om han inte ätit på länge men hade sån diarré så allt bara rann ur honom. Han var uttorkad och undernärd och för liten för sin ålder. Så jag hade haft rätt som tyckte att han var för liten för att vara sina nio veckor. Hela sommaren kämpade vi för att få den här lilla krabaten att överleva. Han fick dropp hos veterinären som kallade honom ett litet UFO och sa att vi inte kunde räkna med att han skulle överleva. Lyckan var total när han i slutet på sommaren äntligen kunde åstadkomma små bajskorvar istället för bara en liten rinnande pöl.

Så liten att han försvann i ett påskägg som inte alls var så stort.

Jag älskar alla mina katter som jag har haft och har och alla har de sina personligheter. Men det finns katter och det finns katter och så finns det Merlin.....en alldeles speciell katt.